﻿Leo XIII:s politik har varit den syste-
matiska, kallt beräknande opportunismens
— öfverallt där han känt, att jernhanden
ingenting skulle kunna uträtta. I Tysk-
land, där han visste sig hafva bakom sig
det starkaste politiska partiet, hvars stöd
Bismarck icke kunde undvara, satte han
hårdt mot hårdt, med den påföljd, att han
kan berömma sig af att vara den ende man,
för hvilken den mäktige jernkansleren måst
böja sig. I Frankrike däremot banade han
väg för klerikalismens landsfördärfliga öf-
vermakt genom att lojalt erkänna den re-
publikanska statsformen. Och hade icke
Dreyfusaffären kommit emellan med dess
ohyggliga demaskering af det jesuitiska
ränkespelet till republikens fördärf, är
det långt ifrån osannolikt, att den stora
revolutionens fädernesland. helt lagts under
sabelns och vigvattenskvastens välde. Här
torde emellertid nu, dess bättre, den dö-
ende påfven se sina stolta planer helt
stäckade. Ljusare ter sig för hans skum-
ma öga den tyska horisonten — men äf-
ven där sticker ett hotande moln upp —
den segrande socialdemokratiska rörelsen.
Leo XIII har långt före detta visat sig
ha blick för denna fara. Hans politik har
icke varit begränsad till hofven och de
diplomatiska kabinetten, den har icke väjt
för att gå in på själfva den sociala frå-
gan. Att göra kyrkan till medlare i den
sociala kampen, där hon icke längre kun-
de häfda sin skiljedomareställning i det
politiska lifvet — det var en af Leo XIII:s
största framtidsdrömmar. För detta ända-
mål tänkte han sätta tidens stora sociala
rörelser i kyrkans tjänst. och vice versa;
prasterna fingo order att slå sig på krist-
lig socialpolitik, ett katolskt arbetareparti
kom till stånd, och i encyclikan af 1891 har
han direkt tagit ställning till arbetarefrå-
gan, visserligen fördömande socialism och
kommunism, men manande de styrande till
verksamt ingripande mot det sociala elän-
det. Hur mycket katolicismen vunnit på
denna politik, har tydligt visat sig, icke
blott i Frankrike, utan ock i Belgien, där
prästväldet alltjämt sitter vid styret, och
den afgörande kampen helt säkert, liksom
i Tyskland, alltmera tenderar att stå mel-
lan klerikalism och socialism.